Juholt, Löven, Reinfeldt, Stoltenberg och Monti – en betraktelse om ledarstilar i politiken

Nu börjar vi skönja Stefan Lövens ledarstil och det blir läge att jämföra med Juholt, och faktiskt med Fredrik Reinfeldt och Mario Monti.

Juholt bullrade med mindre väl genomtänkta utspel, gladde media med felsägningar samt körde över den interna partiapparaten och riksdagsgruppen. Han omgav sig inte med personer som visste mer än han själv ansåg sig göra och upplevdes som väldigt självcentrerad. Detta kom ju redan i attackerna mot Mona Sahlin efter valförlusten till uttryck och egentligen är det valberedningens och partites stora flop att man inte insåg de i grunden mycket svaga ledaregenskaperna. En simpel test som normalt tillämpas vid chefsrekrytering hade avslöjat detta helt obärmhärtigt. Media såg det snabbare och var inte sena att hugga på alla blottor.

Med Löven hittade man uppenbarligen en annan, och mycket mer lämpad personlighet, den mer avvaktande, försiktiga generalen som bygger lag av experter som i sin tur står på egna ben, oberoende av ledaren men drivna av samma vison och mål. Han lyckades locka tillbaka personer som flytt partiet och inser uppenbarligen att det krävs proffsiga nationalekonomer för att matcha Europas bästa finansminster. Löven pratar om samförstånd, ansvar, partiöverskridande överenskommelser och flörtar med medelklassen som måste vinnas tillbaka, ingen väg leder förbi villaförorterna i storstäderna om man vill vara regeringsparti. Som typ är han i mycket en kopia av Reinfeldt men också norges statsminister Jens Stoltenberg vilket borde bekymra de moderata partistrategerna betydligt. Stoltenberg fick (naturligvis utan att önska det) ta fram landsfadersrollen efter händelserna på Utöya vilket ju helt passar in den nya politikerrollen, präglad av allvar, ansvar och förtroende.Någon skrev att Reinfeldt och Löven tävlar om vem som ser mest bekymrad ut, vem som talar mest om ansvar och försiktighet i oroliga tider, rynkar mest på pannan och ser djupt in i kameran. Nånstans är det glädjande, väljarna vänder sig bort från populister och charlataner. Till och med i Italien, där byråkraten Mario Monti tagit över efter gamblern och playboyen Berlusconi. Monti vill att Italien skall bli tråkigare, mer som andra länder som t.ex Sverige och Tyskland men hans populäritet stiger snabbt när italienarna inser att han faktiskt håller på att rädda landet och de egna pensionerna. Bara i Grekland verkar populisterna ha övertaget, men den dagen kommer nog när en Löven-typ träder fram och för förtroendet att leda landet ut ur krisen. De kommande åren lär allt mer präglas av de nya allvarspolitikerna, även i länder som Tyskland och Frankrike. Världen lär bli tråkigare, men stabilare.