En liten berättelse om ledarskap

Den här berättelsen är så vitt jag vet sann, jag har hört den återges från en tillförlitlig källa som var med. Om den brister i detaljer må jag vara förlåten.

En höstdag för ca 15 år sedan vandrade en skolklass med elever från klass 6 ut på det norska fjället ledsagade av lärare och fjällguide. Efter ett tag vadade de över en mindre fors och fortsatte mot ett ställe där man kunde leta efter bergskristaller. Fram på eftermiddagen började det oväntat att regna mycket kraftigt och när man återvände till forsen hade den vuxit till sig så kraftigt att den inte gick att korsa utan risk för livet. Samtidigt blåste det upp kraftigt, stormbyarna piskade över kalfjället och det började skymma. Guider och ledare bestämde sig för att den tryggaste vägen att fortsätta var nedför berget genom skogen eftersom det vid brantens slut fanns en bro över forsen. Fjällsidan var mycket brant och stenig men mer skyddad från regn och vind. När mörkret slog till var man inne i skogen och började den mödosamma vandringen och klättringen nedåt, sammanbundna med rep för att se till att hålla ihop gruppen. Allt gick väl, på morgonkvisten var man framme vid bron där helikoptrarna som hovrat över berget på natten och den sammankallade frivilligkåren väntade och gladde sig åt att ingen kommit till skada. Blöta och trötta kom man till varma filtar och omsorgsfulla vuxna.

Det intressanta är vad som hände i skolklassen rent socialt under vandringen. De som var de vanliga ”tuffa” blev mindre ledande eller till och med uppgivna, gråtande och förtvivlade. Istället klev helt andra fram, normalt mer tillbakadragna barn, bland dem ett flertal flickor. De tog sig an dem som inte orkade, de som grät och tvivlade. De tröstade, peppade och bar de andras ryggsäckar. En elev som hade astmaproblem fick särskild hjälp. Nödläget tvingade fram ett helt annat mönster än det vanliga. Kort efter att man kommit tillbaka i vardagen återstod gamla strukturer, men något hade förändrats och inget blev sig riktigt likt. De verkliga ledargestalterna hade visat sig i klassen, de som troligen återfinns i ledarpositioner idag. Den tuffa ytan var snarare uttryck för rädsla och osäkerhet, de som var trygga i sin personlighet höll sig tillbaka i det dagliga livet men hade styrka att träda fram när det behövdes, de behövde inte bara tänka på sig själva, de kunde också se sig in i andras situation och fokusera på det positiva, på att backen snart var slut, att räddningen väntade vid slutet på berget.

Det finns säkert många liknande historier, också bland vuxna. Har ni några att berätta? Jag tror de kan lära oss en hel del om vad som kännetecknar äkta ledare.